SVCh Oppigården's Hirilorn of the Hazel

Reg nr: S54049/2001
2001  10 07 - 2012 11 06 
HD:A / ED:UA
Ögonlyst: UA
Testad mot sköldkörtelfel och fri.
Fulltandad med korrekt bett.
MH beskriven, skott 1 (se spindeldiagram nedan).
Mentaltestad (protokoll nedan).
Vete. 64,5 cm, 35 kg.

Freja växte upp i stan och var en riktig storstadsbrud, orädd, nyfiken och framåt. På promenaderna var hon ständigt på jakt efter något ätbart eller en ny bekantskap. Hon älskade sensommaren och hösten för då fanns det äpplen och nypon att äta. Freja höll noga reda på var dessa godsaker fanns och kunde bli riktigt butter om man ville gå en annan väg.

När hon var ung träffade vi ofta brorsan Hirilondë och hans "lillebror" Kalrondô. Antingen bara för att få sällskap på promenaden eller för att träna t.ex. viltspår, sök eller bruksspår. Och för att leka förstås. Då sov Freja gott på kvällen...

Freja klarade anlagstestet för viltspårsprov endast 7 månader gammal, på första försöket. De första åren efter det spårade hon aldrig sämre än 1:a pris. Det första tog hon när hon var knappt 8 månader och under mycket svåra spårförhållanden!

Hon blev 1:a på SRRS:s inofficella SM i viltspår endast 1,5 år gammal!
Samma dag blev hon tävlingens bästa hund totalt, av samtliga raser!
Det var Frejas fjärde tävlingsspår.
2006 gjorde hon come back och vann igen. 

Hon var en fantastisk spårhund, hade en stark motor och var uthållig och envis. Freja tog alltid glatt upp spåret och gav aldrig upp. Det var ju det roligaste hon visste!
Det spelade ingen roll vad man bad henne spåra; klövvilt, vildsvin, hund, katt eller människa. Hon användes t.ex. till vid eftersök efter en bortsprungen hund och en annan gång efter en förrymd höna!

Efter att Maja kommit och Freja blivit "storasyster" så blev hon plötsligt nonchalant. Istället för att spåra så gick hon ibland och letade efter t.ex. hästskit. Vi slutade därför med spårtävlingar. Men hon blev alltid lika glad när vi lade träningsspår och motorn hade hon kvar!

Strax efter Frejas 1-årsdag for vi upp till hundskolan i Sollefteå för mentalbeskrivning. Freja tyckte att det var riktigt kul med alla konstiga saker i skogen! Hon avreagerade mycket bra, inga som helst kvarstående rädslor.
Hon var överraskande modig för att vara så ung. Vid skottfasthetsprovet så blev hon glad och ville iväg mot skytten, hon trodde nog att vi var i viltspårskogen...

Vid 2,5 års ålder gick Freja det stora Mentaltestet (korningsbanan) för Barbro Börjesson.
Hon bedömdes ha liten skärpa, relativt nervfast med god koncentration och snabb avreaktion. Freja tyckte att det var kul, en spännande promenad i skogen.

Freja ställdes ut en del. Hon fick 1:a pris med HP.
Roligast var när hon dagen efter sitt första 1:a pris i viltspårsskogen blev   BIM-valp på Nedre Norras rasspecial i Alfta.
Hon fick strålande kritik av domare Helge Lie:
"Snart 8 mån gammal mkt lovande tikvalp. Vackert, välskuret huvud.
Utm ögon. Välplac öron. Utm hals och överlinje. Korrekt ridge. Utm kroppsprop.
Bra kropp för åldern. Välvinkl bakben. Utm päls. Rör sig o. visar sig fint."

Den 27 Juni 2005 blev Freja mamma till vår Ferrarikull, det blev 4 pojkar och 3 flickor. Stolt far är SVCH NVCH Juliagårdens Poseidon, kallad Lilleman.

Tyvärr så blev det Frejas enda kull. Vi har haft otur då hon har gått tom, löpte sällan och dessutom drabbades av ett mindre diskbråck.

Hon blev dock fullt frisk och återställd och levde i några år livet som en lätt bortskämd pensionär.
När hon var 10 år blev hon hängig och det konstaterades att hon hade cancer i ena binjuren, eventuellt även njuren samt mjälten. Hon hade även en infektion och när hon blev av med den kunde hon leva ett lugnare liv i några månader.
En kväll blev hon mycket sämre. Hon tittade på mej med en blick som sa: "Nu vill jag inte längre." Morgonen efter fick hon somna in vid min sida.

Vi är så tacksamma att vi fick drygt 11 år med denna underbara hund!
Frejas mentala stabilitet var en oerhörd tillgång. Det är många gånger under Smillas och (särskilt) Quattros uppväxt som vi har saknat en stabil och bestämd tant Freja. Hon behövde aldrig ta i, utan bara titta på en stökig unghund för att den skulle lugna ner sej. 

Hon gav oss så mycket och lämnade ett stort tomrum efter sej.
Vi kommer aldrig att glömma henne.